Jajemensan! Imorse var det dags igen... Vågen väntade där så fint så jag klev upp på den. Jag var faktiskt inte så förväntansfull, men när jag väl stod där så slutade siffrorna på 70.2... och jag började gråta... Nu ska ni inte tro att detta var tårar av sorg utan det var tårar av GLÄDJE! Trodde dessa tårar skulle komma när jag kom ner till 60+ vikten, men antar att det är så nära nu så att man förstår att snart är man där. Viktnedgången efter Nova(mitt första barn) var så kämpig så efter denna graviditet så har jag nog varit rädd att jag skulle ha det lika kämpigt. Nu när jag verkligen känner att jag visst får kämpa, men att jag har bättre kännedom och trygghet i vad min kropp kan och hur den funkar så går arbetet med att stärka min kropp och hålla den hälsosam så mycket bättre än sist jag var tvungen att kämpa. Sist men det viktigaste av allt! Jag har en järnvilja och det slår allt annat och det hade jag inte tidigare. Jag tränar för min egen skull, för att jag vill och för att jag mår bra av det. Det fick min svägerska mig att inse. Hon sa... - Susann du har det viktigaste för att lyckas med din träning och det är det som sitter här uppe(pekandes på huvudet).
Ett kilo till har alltså lämnat kroppen...
Startvikt(dagen innan förlossning): 86 kg
Målvikt: 66 kg
Nuvarande vikt: 70 kg
= -16 kg
Har spenderat förmiddagen med att busa med Elvis och just nu ligger han på golvet och leker flygplan:)
Ja bilden är väldigt suddig, men det är inte lätt med en sprattelbebis. Nu iväg och hämta Nova:) Ha en bra måndag alla!